Efter justeringen i min portfölj så räknade jag lite snabbt ut att jag i detta nu redan har drygt 35 000 kr säkrade i utdelning för 2019 och att det inte vore helt orealistiskt om jag kan summera 40 000 kr i utdelningar när man summerar året. Det här är en galet bra måluppfyllelse sett till 10årsplanen, där målet för året ligger på 30 000 kr. Man hade ju hoppats att det skulle fylla mig den nivån av glädje som får en att skutta på sin morgonpromenad till jobbet. Riktigt så blev det inte tyvärr utan jag fylldes av den otrevliga tanke jag nämnde i inledningen, och jag tror att jag börjar förstå varför.
Och det som faktiskt fick mig att inse vad som skett slog mig när jag lyssnade på ett avsnitt med James Clear på Mad Fientist podd, länk till den podden och andra bra poddar finns i mina verktyg. Men för den som inte orkar lyssna på podden, vilket är rimligt om ni relaxar lite i soffan på paddan, så handlade den om vanans makt och styrkan i att fokusera mer på mikrodelarna i din målsättning för att lyckas sätta den typen av vana som leder till framgång. Lätt parafraserat, så kan man uttrycka det som att ditt fokus ska ligga på att få på dig den första sportstrumpan om målet är att springa ett marathon under 3:30, typ så.
Och det här försöker jag verkligen lära mig ta fasta på nu. Jag hade nog svårt i att uppleva glädje kring min målrealisation för att jag direkt gick till slutmålet om 10 år i tanken och kände - f*n vad långt kvar det är ändå. Jag vill klara det, nu. Det kändes ganska tomt. Men här gör jag ju en ganska stor tankevurpa om jag har någon sorts ambition att hålla lågan uppe på resan. Jag ska ju bara känna glädje i att mina justerade vanor börjar ge resultat. Här, nu.
Sedan så kan jag lägga till en ytterligare aspekt som borde glädja snarare än skrämma mig. Jag har ju faktiskt ganska lång tid på mig att klura än mer på vad den här ökade valfriheten ska skänka mig. Digital nomad, heltidsfarsa, deltidskonsult, driva FI (Financial Independence) propaganda, bli allmän lösdrivare? Alternativen är ju ändlöst många och är det något som Tinder-kulturen lärt vår samtid så är det att valfrihet - det hanterar inte vi människor alltför bra alla gånger.
Jag fick faktiskt mer styrka kring de här tankarna när jag lyssnade på Frihetsmaskinens poddebut i P3. Jag gillar hans blogg och tycker överlag att han gör det fint intryck i podden, dessutom med en ganska gripande historia. Men det jag kunde känna att han saknade lite var tanken om vilken identitet han kommer ha efter friheten och vad som verkligen lockade honom. Ni får rätta mig om jag tolkade hans intervju fel men metoderna på vägen kändes mer uträknade än vad som väntade vid ändhållplatsen. Kanske extra mycket för att det inte var förankrat i hans förhållande heller, vilket är en stor skillnad från Fabror Fris resa och även den jag försöker ta mig för.
Det är nog lätt hänt att man bär på de här drömmarna själv och att man dessutom fokuserar 100 % på metoderna att bli fri och inte sätter upp en 10-punktsplan på vad exakt man ska uppnå med den lösgjorda tiden. Det här tror jag är en lätt fallgrop för oss FI-entusiaster att falla i även om det finns goda exempel i form av UtdelningsBagaren exempelvis som vågat sätta upp drömscheman för det fria livet.
Vad tror ni, ska man fokusera mer på det nedtrampade klivet man precis gjort på stigen än guldkistan vid ändhållplatsen? Om ni rannsakar er själva, vad får er att hålla uppe motivationen över lång tid?
Jag känner också att det är långt kvar tills jag är fri. Men att se pengarna öka på Avanza för varje månad, det är en häftig känsla. Jag längtar så till årets första utdelning, då jag kan shoppa loss (alltså nya aktier) ordentligt.
SvaraRaderaJag lever i mångt och mycket det liv jag vill leva redan. Det är klart att jag gärna skulle skippa jobbet redan idag om jag kunde, men jag är ändå nöjd med hur tillvaron ser ut. För mig handlar det snarare om att jag skulle ha ännu mer fullt upp som fri, än vad jag har nu som heltidsarbetande. Bara tanken på att kunna rida tre (!) hästar om dagen känns så härligt. Eller för den delen strunta i att rida alls en dag, men sitta i hagen och njuta av hur de umgås med varandra istället. Valfriheten är värt mycket! Min motivation blir nog den målbilden, som jag trots allt kan ta del av redan nu på helger och semestrar.
Fint, det glädjer mig att höra att du känner dig så pass tillfreds redan nu i tillvaron.
RaderaSedan så tycker jag faktiskt du identifierat en väldigt smart grej kring friheten. Att den skulle vara så mycket lugnare tror jag inte heller på utan jag hade nog tagit mig an livet med en stor aptit och fyllt tiden än mer. Gränslösheten också av att inte ha ett bestämt schema skulle nog kunna få alla aktiviteter att flyta ihop lite läckert också. :)
Men som sagt, väldigt kul att du trivs bra för stunden, lycka till på färden!
Jag har en lite speciell situation i att jag jobbar utomlands med väldigt goda förutsättningar, och om ett par år kommer jag sannolikt vara god för 5-6 miljoner... Vilket är typ 10 år tidigare än planerat. Med dom summorna och om jag dessutom fortsätter jobba kan det gå ganska snabbt att inte bara vara FIRE utan dessutom väldigt bekvämt sådant.
SvaraRaderaDet ställer onekligen krav på den egna personligheten och karaktären. Vad vill man göra egentligen? Vad har man för livsmål? Vad är ett bekvämt eller bra liv? Så här långt har man ju identifierat sig väldigt mycket med sitt yrke och karriär, och mycket av umgänget har ju samma liv. Vad händer sedan?
Tyvärr är man inte ju inte en entreprenör som har drivet eller kunnandet att dra igång bolag till höger och vänster (jag är mer specialist inom hyffsat smalt område) för att roa sig, så frågan är vad nästa steg är.... För en person som alltid haft 5-10 årsplaner så blir det en annan frågeställning när allt har accelererats på det här sättet.
Häftig kommentar. Jag känner igen mig mycket i din situation även om din resa verkar ha accelererats något jämfört med min.
RaderaDu ställer många öppna frågor till dig själv, har du vågat landa i några svar på de frågor du ställer?
Jag har bara bott utomlands i ca 6 månader, så det är ju dessutom ett helt nytt liv man har skaffat sig mer eller mindre. Med allt annat som har hänt så har jag inte riktigt jobbat igenom många av de här frågorna. Men det är ju onekligen viktiga frågor... Nästan så att man borde starta en blogg om det, lite knepigt att prata om sånt här med kompisarna som inte riktigt har samma möjligheter :p
RaderaHaha, då förstår jag helt. Man tänker mer nästa vecka än nästa fem år kan jag gissa? Ja, en blogg är verkligen ett härligt sätt för en att få ned tankar på pränt och hitta likasinnade som man kanske saknar i sin omgivning - det är en av mina största anledningar också till varför jag satte igång bloggen.
RaderaMen om du någonsin landar i något eller har frågor så vill jag öppna upp för möjligheten att höra av sig. Antingen här i kommentarsfältet eller via mail som du hittar på min kontaktsida. Tillsammans ska vi nog kunna brainstorma fram guldlivet för just oss efter FI :)